Nils-Erik Hennix är en gammal nationalisttomte som bor ensam med sina katter och ägnar fritiden åt att hänga ut, polisanmäla och skicka fjantiga sms till hederligt folk, när han inte föreläser om "den nordgermanska rasen" och dess överhöghet, och begår hets mot folkgrupp.
Hennix ligger inte bakom denna blogg.
tisdag 26 november 2013
måndag 25 november 2013
Recension av "Katrine och orättvisan" av Amanda Ekberg
Jag har nu läst Amanda Ekbergs "Katrine och orättvisan" (2013), och kan inte påstå att jag är imponerad.
Intrigen är inte mer trovärdig än Lars Borgnäs fantasier. En välbärgad kvällstidningsägare, Joakim - vän till Allmänläkaren, vilken inseminerar tidningsägarens fru på grund av tidningsägarens sterilitet (!) - och en kriminalkommissarie med särpräglade drag åker omkring öppet på Malmskillnadsgatan - i polisbil - och tar med sig åtskilliga kvinnor för att utnyttja dem (och även ha homosexuellt umgänge med varandra), plåga dem med redskap såsom rivjärn och slutligen döda dem. Detta givetvis under det att rättssamhället - upptaget med att jaga påhittade incestpedofiler - lägger locket på. Avsnitten om mord på prostituerade förefaller inte baserade på de verkliga förmodade mord på prostituerade, som faktiskt förekom under perioden och som beskrivits i andra alster. Det är klart besynnerligt att den som försvarar läkarnas oskuld likväl målar upp en bild av en perverterad fastän okänd seriemördarduo - en hypotes som brukar förlöjligas av läkarnas tillskyndare. Vidare har inte denna skildring egentligen något med Katrines död att göra. Huvudkaraktären kan, ehuru stadd i kassan och sannolikt känd, uppvakta prostituerade Katrine på allmän plats och ta långpromenader hand i hand med henne, samt inhysa henne i sin extralägenhet, allt utan att det kommer till kriminalpolisens eller Katrines bekantas kännedom (trots att Katrine är djupt förälskad i karln). Torsken och sadisten blir Katrines räddare (den verkliga Catrine saknade sådan), men hon konfronteras med att tvingas återgå till sitt tragiska liv när hans fru blir gravid genom ovannämnda (olagliga) insemination. Då sker mordet. Och det är inte ens ett mord, utan Katrine dör av ett vådaskott (i huvudet!) under ett svartsjukebråk i ett triangeldrama med huvudpersonens fru. Vådaskottet (vars ursprungssannolikhet för övrigt är låg) har dessutom hörts av vittnen, som inte ges någon rimlig förklaring till ljudet; de ringer polisen, vilket råkar vara huvudpersonens mördarkompanjon, som givetvis mörkar skjutningen (vilken inte synes ha lämnat spår i form av polisrapporter) - ännu en detalj som gör hela hopkoket så illa komponerat att Agatha Christie hade gråtit (om man inte förväntar sig att mordutredningen var exceptionellt illa skött och att vittnen som hör skott inte hör av sig till polisen). Huvudpersonens fragila fru råkar dessutom arbeta på slakteri, och därmed blir hon den som genomför (den besynnerligt motiverade) styckningen. Under styckningen råkar hon kapa en bit av sitt finger, och kontemplerar att äta upp den. Strax efter styckningen tar hon (utan att någon annan än huvudpersonen vet varför) sitt liv. Kommissarien dumpar liksäckarna där de senare återfanns. Huvudpersonen ringer till polisen (kommissarien har sett till att ha jouren) och rapporterar likstanken. När polisen är på plats ser huvudpersonens tidningsfolk till att också vara det. Därefter avleder kommissarien kvickt rättsläkaren från "slaktarspåret" genom att indikera en läkares inblandning. Huvudpersonen försäkrar sig om att den mediekåte rättsläkaren håller fast vid detta felaktiga spår genom att helt enkelt muta honom. När Obducenten misstänks vill rättsläkaren ändra inställning, men mutas även av kommissarien. Huvudpersonen träffar Mamman, som han uppmanar att ta kontakt med kommissarien angående incestmisstankarna hon uppenbarligen haft i flera år. Först 25 år efter Katrines död erkänner huvudpersonen vad som skett i ett brev till polisen.
Berättelsen innehåller således - precis som myten om de båda läkarna - välbärgade män med makt, grova sexualsadistiska lekar med prostituerade, med inslag av homosex, seriemord, tankar om kannibalism och en kvinnas mystiska självmord. Det är inte utan att man undrar varför författaren har valt att inkludera dessa tabloidmässiga moment.
Karaktärerna är tämligen enkla och inte särdeles intressanta. Birollerna Allmänläkaren och hans fru Mamman skildras inte alls med den förståelse och den bakgrundskännedom som Lindeberg uppvisat. Deras (överdrivna) dialog om dottern och påstådd incest är dessutom placerad kronologiskt fel (före Catrines död 1984 - inte 1985), och detta gäller även det senare skeendet (paret är inte skilda -87). Man hade velat veta mer om den polis som även är en sadistisk mördare (ehuru uppenbarligen inte intressant för sina kollegor under 80- och 90-talens förundersökningar), och som även pekas ut som den som misshandlat prostituerade TT - som dock flera gånger pekade ut Obducenten, utpekanden som inte var tillräckliga för en fällande dom. Obducenten lyser för övrigt med sin frånvaro i (så gott som hela) boken. Huvudkaraktären/tidningsägaren förefaller, i vart fall initialt, alltför jordnära (trots sin sadistiska dubbelnatur) för att (till polisen i en låtsat förkortad bekännelse) skriva en flummig hyllning till surrealismen och André Breton (som den unga författaren uppenbarligen är så imponerad av att hon döpt huvudkaraktärens fru efter hans roman).
Ordet "läkare" behandlas kort som ett kodord bland prostituerade, avseende våldsamma, "vampyraktiga" män - inte som ett vanligt ord avseende just läkare. Ingen riktig läkare frekventerade tydligen författarens Malmskillnadsgata. Någon särdeles målande skildring av 80-talets Stockholm, innehåller boken inte heller, och man förflyttas inte precis visuellt till faktiska platser som det verkliga da Costa-fallet kretsar kring (om nu författaren varit där). Det i förundersökningsmaterialet vida dokumenterade talspråket från perioden, som författaren torde ha tagit del av, lyser med sin frånvaro. Dialogen är istället konstlad och orealistisk (exempel 1: [K:] "Joakim, jag skulle vilja stapla alla världens stegar på varandra." [J:] "Ja, tänk så högt vi skulle komma då." [K:] "Jag har aldrig befunnit mig högre än jag gör nu." [J:] "Men Katrine, glöm inte att allt är på låtsas. Jag kan inte rädda dig." [K:] "Ingen kan rädda mig." [s 127] Exempel 2: [K:] "Sluta med vad, sluta sälja min kropp. Nadja. Vad betyder väl kroppar för mig. Jag har sett allt för många ruttna i solen bara för att gräset skulle gro." Exempel 3: [N:] "Katrine. Du måste förstå att jag bara är en skugga av dina tankar om mig.").
Boken är egentligen inte särdeles välskriven, om än (onödigt) mångordig. Fula, obegripliga satsradningar förekommer flitigt ("Är du redo, vi måste iväg nu", "Väntar du honom, när kommer han tillbaka.", "Var han död kanske, hade han inte alltid varit död.", "Vad är det frågan om, jag mår utmärkt älskling.") och ger boken (men inte dialogen) talspråkets prägel. Alla frågor i dialogform avslutas med punkt istället för frågetecken ("Vad är det fråga om. Joakim!") och även i brödtext används stundom fel skiljetecken, medan semikolon missbrukas. Dessa fel är så konsekventa att man undrar om skribenten vet bättre. Kolon används medvetet för att spara ord eller utveckla tankar, viljeyttringar, etcetera ("Egentligen: berätta om gårdagen.", "I bakgrunden: Nadja.", "Men utförandet ter sig brutalt, ursinnigt, samtidigt: något sorgligt.", "Mats: dock frånvarande."), vilket också snarare ger intryck av talspråk än av skickligt författarskap. Formateringsfel, som att långa avsnitt kursiverad text till synes utan anledning stundom blir normal, kanske är att förvänta i en debutbok, men imponerar inte.
Huvudpersonen var uppenbarligen så förälskad i den prostituerade narkomanen att han "tog en lyktstolpe för ett träd och en blomma för en uppfinning, men så växlade också dagarna likt tarmarnas spasmer" (formuleringar han uppenbarligen trodde skulle gagna polisarbetet, då de uppenbarligen skrevs i bekännelsen). Vissa må uppskatta bokens kvasidjupa språk och sentenser, men jag tycker mig märka att boken är skriven av en alltför ung, alltför pretentiös författare/litteraturvetenskapsstudent. Den som förväntat sig ett realistiskt alternativ till läkarna som mördare och likstyckare, lär bli besviken. Framförallt saknar nämligen denna konstbok tillika fullständiga fiktion (som under alla omständigheter fungerat bättre som teaterpjäs) allt värde för rättssaken da Costa.
Intrigen är inte mer trovärdig än Lars Borgnäs fantasier. En välbärgad kvällstidningsägare, Joakim - vän till Allmänläkaren, vilken inseminerar tidningsägarens fru på grund av tidningsägarens sterilitet (!) - och en kriminalkommissarie med särpräglade drag åker omkring öppet på Malmskillnadsgatan - i polisbil - och tar med sig åtskilliga kvinnor för att utnyttja dem (och även ha homosexuellt umgänge med varandra), plåga dem med redskap såsom rivjärn och slutligen döda dem. Detta givetvis under det att rättssamhället - upptaget med att jaga påhittade incestpedofiler - lägger locket på. Avsnitten om mord på prostituerade förefaller inte baserade på de verkliga förmodade mord på prostituerade, som faktiskt förekom under perioden och som beskrivits i andra alster. Det är klart besynnerligt att den som försvarar läkarnas oskuld likväl målar upp en bild av en perverterad fastän okänd seriemördarduo - en hypotes som brukar förlöjligas av läkarnas tillskyndare. Vidare har inte denna skildring egentligen något med Katrines död att göra. Huvudkaraktären kan, ehuru stadd i kassan och sannolikt känd, uppvakta prostituerade Katrine på allmän plats och ta långpromenader hand i hand med henne, samt inhysa henne i sin extralägenhet, allt utan att det kommer till kriminalpolisens eller Katrines bekantas kännedom (trots att Katrine är djupt förälskad i karln). Torsken och sadisten blir Katrines räddare (den verkliga Catrine saknade sådan), men hon konfronteras med att tvingas återgå till sitt tragiska liv när hans fru blir gravid genom ovannämnda (olagliga) insemination. Då sker mordet. Och det är inte ens ett mord, utan Katrine dör av ett vådaskott (i huvudet!) under ett svartsjukebråk i ett triangeldrama med huvudpersonens fru. Vådaskottet (vars ursprungssannolikhet för övrigt är låg) har dessutom hörts av vittnen, som inte ges någon rimlig förklaring till ljudet; de ringer polisen, vilket råkar vara huvudpersonens mördarkompanjon, som givetvis mörkar skjutningen (vilken inte synes ha lämnat spår i form av polisrapporter) - ännu en detalj som gör hela hopkoket så illa komponerat att Agatha Christie hade gråtit (om man inte förväntar sig att mordutredningen var exceptionellt illa skött och att vittnen som hör skott inte hör av sig till polisen). Huvudpersonens fragila fru råkar dessutom arbeta på slakteri, och därmed blir hon den som genomför (den besynnerligt motiverade) styckningen. Under styckningen råkar hon kapa en bit av sitt finger, och kontemplerar att äta upp den. Strax efter styckningen tar hon (utan att någon annan än huvudpersonen vet varför) sitt liv. Kommissarien dumpar liksäckarna där de senare återfanns. Huvudpersonen ringer till polisen (kommissarien har sett till att ha jouren) och rapporterar likstanken. När polisen är på plats ser huvudpersonens tidningsfolk till att också vara det. Därefter avleder kommissarien kvickt rättsläkaren från "slaktarspåret" genom att indikera en läkares inblandning. Huvudpersonen försäkrar sig om att den mediekåte rättsläkaren håller fast vid detta felaktiga spår genom att helt enkelt muta honom. När Obducenten misstänks vill rättsläkaren ändra inställning, men mutas även av kommissarien. Huvudpersonen träffar Mamman, som han uppmanar att ta kontakt med kommissarien angående incestmisstankarna hon uppenbarligen haft i flera år. Först 25 år efter Katrines död erkänner huvudpersonen vad som skett i ett brev till polisen.
Berättelsen innehåller således - precis som myten om de båda läkarna - välbärgade män med makt, grova sexualsadistiska lekar med prostituerade, med inslag av homosex, seriemord, tankar om kannibalism och en kvinnas mystiska självmord. Det är inte utan att man undrar varför författaren har valt att inkludera dessa tabloidmässiga moment.
Karaktärerna är tämligen enkla och inte särdeles intressanta. Birollerna Allmänläkaren och hans fru Mamman skildras inte alls med den förståelse och den bakgrundskännedom som Lindeberg uppvisat. Deras (överdrivna) dialog om dottern och påstådd incest är dessutom placerad kronologiskt fel (före Catrines död 1984 - inte 1985), och detta gäller även det senare skeendet (paret är inte skilda -87). Man hade velat veta mer om den polis som även är en sadistisk mördare (ehuru uppenbarligen inte intressant för sina kollegor under 80- och 90-talens förundersökningar), och som även pekas ut som den som misshandlat prostituerade TT - som dock flera gånger pekade ut Obducenten, utpekanden som inte var tillräckliga för en fällande dom. Obducenten lyser för övrigt med sin frånvaro i (så gott som hela) boken. Huvudkaraktären/tidningsägaren förefaller, i vart fall initialt, alltför jordnära (trots sin sadistiska dubbelnatur) för att (till polisen i en låtsat förkortad bekännelse) skriva en flummig hyllning till surrealismen och André Breton (som den unga författaren uppenbarligen är så imponerad av att hon döpt huvudkaraktärens fru efter hans roman).
Ordet "läkare" behandlas kort som ett kodord bland prostituerade, avseende våldsamma, "vampyraktiga" män - inte som ett vanligt ord avseende just läkare. Ingen riktig läkare frekventerade tydligen författarens Malmskillnadsgata. Någon särdeles målande skildring av 80-talets Stockholm, innehåller boken inte heller, och man förflyttas inte precis visuellt till faktiska platser som det verkliga da Costa-fallet kretsar kring (om nu författaren varit där). Det i förundersökningsmaterialet vida dokumenterade talspråket från perioden, som författaren torde ha tagit del av, lyser med sin frånvaro. Dialogen är istället konstlad och orealistisk (exempel 1: [K:] "Joakim, jag skulle vilja stapla alla världens stegar på varandra." [J:] "Ja, tänk så högt vi skulle komma då." [K:] "Jag har aldrig befunnit mig högre än jag gör nu." [J:] "Men Katrine, glöm inte att allt är på låtsas. Jag kan inte rädda dig." [K:] "Ingen kan rädda mig." [s 127] Exempel 2: [K:] "Sluta med vad, sluta sälja min kropp. Nadja. Vad betyder väl kroppar för mig. Jag har sett allt för många ruttna i solen bara för att gräset skulle gro." Exempel 3: [N:] "Katrine. Du måste förstå att jag bara är en skugga av dina tankar om mig.").
Boken är egentligen inte särdeles välskriven, om än (onödigt) mångordig. Fula, obegripliga satsradningar förekommer flitigt ("Är du redo, vi måste iväg nu", "Väntar du honom, när kommer han tillbaka.", "Var han död kanske, hade han inte alltid varit död.", "Vad är det frågan om, jag mår utmärkt älskling.") och ger boken (men inte dialogen) talspråkets prägel. Alla frågor i dialogform avslutas med punkt istället för frågetecken ("Vad är det fråga om. Joakim!") och även i brödtext används stundom fel skiljetecken, medan semikolon missbrukas. Dessa fel är så konsekventa att man undrar om skribenten vet bättre. Kolon används medvetet för att spara ord eller utveckla tankar, viljeyttringar, etcetera ("Egentligen: berätta om gårdagen.", "I bakgrunden: Nadja.", "Men utförandet ter sig brutalt, ursinnigt, samtidigt: något sorgligt.", "Mats: dock frånvarande."), vilket också snarare ger intryck av talspråk än av skickligt författarskap. Formateringsfel, som att långa avsnitt kursiverad text till synes utan anledning stundom blir normal, kanske är att förvänta i en debutbok, men imponerar inte.
Huvudpersonen var uppenbarligen så förälskad i den prostituerade narkomanen att han "tog en lyktstolpe för ett träd och en blomma för en uppfinning, men så växlade också dagarna likt tarmarnas spasmer" (formuleringar han uppenbarligen trodde skulle gagna polisarbetet, då de uppenbarligen skrevs i bekännelsen). Vissa må uppskatta bokens kvasidjupa språk och sentenser, men jag tycker mig märka att boken är skriven av en alltför ung, alltför pretentiös författare/litteraturvetenskapsstudent. Den som förväntat sig ett realistiskt alternativ till läkarna som mördare och likstyckare, lär bli besviken. Framförallt saknar nämligen denna konstbok tillika fullständiga fiktion (som under alla omständigheter fungerat bättre som teaterpjäs) allt värde för rättssaken da Costa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)